Risgrynsgröt

Risgrynsgröt är ett måste på alla julbord. Ska man se krasst på det är kanske inte risgrynsgröt den lätta avslutning som man önskar sig efter ett mastigt julbord. Vi har ju alla olika traditioner i samband med jul och dessa rutiner ruckas sällan på, så inte heller risgrynsgröten.

I vår familj äts gröten som kvällsmat. Först intas en ordentlig jullunch följd av TV-tittande och sedan blir det julklappsöppnande. Först därefter kommer gröten in i bilden. Man är återigen hungrig och lite småsugen, vilket gör att gröten verkligen fyller sin funktion.

Enligt vissa traditioner ska man ju också sätta ut ett fat gröt till tomten, men alla har inte samma traditioner. Några bekanta hade ställt ut sin gröt att svalna på trappan. Tomten gjorde sedvanlig entré och delade ut några klappar för att sedan försvinna ut igen (kort men intensivt besök). När familjen efteråt skulle ta in och äta sin gröt fanns det bara lite kvar på botten. Någon eller något hade varit framme, kanske ett kvällshungrigt djur?

På juldagens eftermiddag tog tomten kontakt igen för att höra att allt gått bra med julklapparna och med en liten vädjan om att inte ställa ut så mycket gröt nästa år, ”man ska ju orka äta något när man kommer hem också”. Det var alltså tomten som hade satt i sig hela familjens ”efterjulklappsutdelningsgröt”; han ville ju inte göra barnen besvikna genom att inte äta upp det som han trodde de satt ut till honom.

För att visa hur viktig gröten är på vårt julbord väljer vi att denna gång ett grötrecept som är en absolut favorit, både bland tomtar och vanliga julklappsöppnare.